Vart jag än går

Såhär hedrar jag Albus.
 
 
Jag tatuerade mig igår. Impulsivt och en smula galet kan tyckas, men det kändes så rätt!
 
Jag vill tacka dig, Nathalie, igen för att du hjälpte mig med det obehagliga men viktiga, för mig, jobbet att ta tassavtryck från Albus där på djursjukhuset.
 
Jag mår bättre nu. Att skriva det där inlägget var välbehövligt. Alla säger att man ska prata om hur man mår och visst det håller jag med om, men jag uttrycker mig bättre i skrift än i tal och där kom bloggen till god användning. Att sedan göra den här tatueringen var ett annat sätt att få ut lite känslor och ett sätt att bearbeta det som hänt. Visst är det tokigt, jag har inget annat så personligt på kroppen, som något om mina föräldrar, min syster eller min pojkvän. Inte heller Bubben förärades en sådan plats, men Albus var speciell. Albus fanns där när det var jobbigt, han gav mig en anledning att gå upp på morgonen för det var så tydligt att han behövde mig och det hjälpte mig väldigt mycket när jag tyckte livet kändes hårt. Han var mitt lilla hjärta.
 
Idén med att tatuera in tassen på foten kom förra helgen när jag plockade i rummet och med grumlig blick från mina tårar tittade på arken med spretiga tassavtryck. En tanke om en ny tatuering på foten har funnits ett tag, men aldrig någon idé om motiv och så plötsligt kändes det mer självklart.
 
Jag tog kontakt med en tatuerare för att se om det var en god idé att göra den. Det fick jag veta att det var, tyvärr hade inte den personen tid förens i februari och så länge ville jag inte vänta. Det skulle ske nu, medan det fortfarande kändes aktuellt. Så jag googlade och till min förvåning var ett av dom första alternativen som dök upp Heavenly ink som låg i - hör och häpna! - Åkersberga! Om inte det var ett tecken så vet jag inte vad som är. Dessutom kände jag igen namnet och förknippade det med ord som "bra", "ordentligt" och "säkert" och efter att ha tittat runt på hemsidan kändes det också riktigt bra.
 
Jag gick dit i torsdags och frågade vad dom tyckte och om tider. Dom tyckte också det skulle funka och meddelade att det fanns tid på fredag klockan 12 eller om några veckor, jag behövde inte mycket tid till fundering utan tog tiden på fredagen, igår alltså.
 
Jag var mer nervös över att hinna dit i tid än själva utförandet och smärtan, speciellt då tågen strulade vilket resulterade i att jag kom exakt i tid. Pjuh. Förberedelserna tog nog mer tid än själva tatuerandet, jag vet att tjugo över 12 hade vi fortfarande inte satt igång och att jag var ute fem över 13.
 
Det sägs ju att det ska göra väldigt ont på fötterna, men.. jag tyckte inte det var så farligt. Tror det beror på att tatueringen inte var så stor och för att det gick ganska fort, men också för att jag kanske har en bra tolerans mot smärta. Jag slappnade av så gott jag kunde, andades lugna djupa andetag (tack yogan) och så satt jag och pillade med min fotlänk som jag var tvungen att ta av. Haha hade jag inte haft fotlänken att pilla med hade jag blivit tokig. Jag tänkte på Albus också, men inte för mycket får då hade jag börjat gråta. Själva meningen med handlingen kändes så starkt just där och då, att jag permanent satte hans tassavtryck på min kropp.
 
Som sagt känns det mycket bättre nu. Det som hänt har hänt, och det som blir det blir. Det suger som fan, men det finns inget jag kan göra åt det.
 
 
Vart jag än går kommer du alltid att vara med mig.
 
Jag är nöjd med tatueringen. Den är extremt lik underlaget, har naturlig storlek och den fick en bra placering på foten. Dessutom är den snygg och betyder mycket för mig.
 
 
xoxo

Kom nu, jag är kroniskt låg

Bloggmotivationen är låg.
 
Mitt liv är rätt pannkaka just nu, som ni kanske förstår. Det har varit ett riktigt skitår och en del att hantera på senaste tiden, tänker inte, kan inte och orkar inte gå in på allt även om det inte bara är negativa saker. Detta påverkar såklart blogglusten.. det påverkar lusten överhuvudtaget. Är så jävla less på livet, det är så orättvist och tomt nu. För att inte tala om ångesten som gnager på insidan..
 
Just nu ser jag fram emot att få det här året överstökat.
 
Fast jag försöker få in lite kul i tillvaron. Bland annat träffade jag klassen hemma hos Evelina i fredags. Det var roligt att träffa alla och prata om allt och om inget och framför allt om allas LIA hahha
 
I lördags följde jag med Macke och några av hans arbetskamrater till DreamHack! I know, inte riktigt min scen men kul att ha varit där. I typ fem minuter. Nåja, nästan i alla fall. Trodde att det skulle vara lite mer utställningsgrejer och uppvisande av ny teknik eller liknande, men det var ganska fattigt på den fronten tyckte jag. På kvällen slappade jag och Macke framför tvn som körde massor av avsnitt med Svampbob Fyrkant! hahah Så skönt att äta flöt och ligga och dega framför det med min babe. Det behövdes. Vi var också ute en sväng med vovvarna i kylan innan vi tittade på lite mer Svampbob och sedan lite Johan Glans. Macke körde hem mig när han tyckte jag såg alldeles förstörd ut.
 
I söndags packade jag och åt mat innan Macke kom och körde mig till tåget. Anlände till Stockholm och konkade sen mina väskor genom centralen till tunnelbanan och vidare till Roslagsbanan och tillslut hem till Natta, där jag bröt ihop över det faktum att jag åkt tåg själv istället för bil med Albus, medan jag packade upp.. Blev en filmkväll när Natta kom hem sen i alla fall, piggade upp.
 
Idag har jag haft att göra på LIAn, kändes bra. Tog mig igenom dagen, ledsen har jag varit men det har gått bra. Kom hem till en tom lägenhet och det fick hjärtat att brista. Macke ringde och pratade lite med mig, svårt att prata bara.. Usch. Har slappat framför tvn sen dess, orkar inte bry mig om något. Tur att man har matlådor i frysen.
 
Annars mår jag sådär, rent kroppsligt menar jag då. Mitt ont i halsen vill inte släppa och dessutom har mina ögon något problem. Har svullna ögonlock och typ det över, äsch jag vet inte hur jag ska förklara, det svullnar upp och jag ser inte klok ut på morgnarna. Och det är inte pågrund av gråten! Nej, det började innan det. Hoppas på att det var mascarans fel, har slängt den nu och inte använt någon annan heller sedan i fredags.
 
Nu är det dags att slå igen den här burken. Behöver få lite sömn så man orkar med morgondagen.
 
 
xoxo

.. och så blev du mitt sår..

Kan inte fatta att jag varit singel och ensam i två veckor.

En sådan oberskrivlig känsla..

Det är jobbigt och svårt. Jag pendlar mellan att känna mig tom och så fylld av olika slags känslor att det känns som att hela jag ska gå i tusen bitar. Det gör ont, så ont att jag får fysiskt ont i kroppen och kurar ihop mig på sängen och stirrar ut i luften tills ögonen fylls med tårar och jag börjar gråta. För det känns så fel, så oerhört fel. Vad är det här för en mardröm? Vad gör jag här? Har det verkligen hänt? Så flyter tiden förbi medan jag stirrar håglöst ut i intet och gråter omvartannat medan tankarna snor sig omkring och i varandra i en omöjlig härva.

Och det här är Sverige och man pratar inte om att man mår dåligt, men nu gör jag det. För en gångs skull så berättar jag. Även om det är på andra sidan skärmen, för det är okej och det måste ut. Om så bara lite grann. Det är okej att må dåligt och det gör jag just nu, men jag kommer bli bra. Jag kommer överleva och jag kommer må bättre. Det finns liksom inte på kartan att ge upp nu, jag har ju inte ens kommit halvvägs, så svag är jag inte.

Så småningom kommer det blödande hålet i hjärtat att få en sårskorpa som jag bara måste låta bli att pilla på så att det inte börjar blöda igen. Och när tiden går och saker hänt kommer jag en dag kunna peka på ett bleknat ärr och säga att "här fanns han, här fanns Markus och en gång var han den viktigaste personen i mitt liv".

Och kanske snart kan jag på riktigt börja tro på det andra säger om framtiden, om någon ny, om ett annat liv, om allt det där som jag drömde om.

Men just nu, så måste jag bara få till den där jäkla sårskorpan...