Nyfödd, nyfödd, nyfödd, nyfödd, nyfödd och gifta

Onsdag
 
Kom hem för en stund sedan och satte mig och kollade igenom posten. Östgötatidningen hade kommit och bläddrade fram till "nära & kära". Det var mycket bilder på nyfödda och jag fick direkt syn på Jennifer och Fredriks bild med deras dotter.
 
Sen tittade jag på dom andra. Inklusive Jennifer och Fredrik kände jag igen 5 par med nyfödda. FEM. Förutom redan nämnda var det en från jobbet, en som har jobbat på jobbet, en från min gymnasieklass och en instruktör på gymmet. Plus att en tjej från högstadiet gift sig och satt in en annons om det.
 
 
 
Jag vet inte hur jag ska reagera riktigt. Det känns så ovant att det händer, att människor man känner/känner till börjar bilda familj och så. Det är roligt och jag är glad för deras skull, men det är ju svårt att inte tänka på sin egen situation.
 
Inte för att jag känner mig superredo att göra allt själv, det är nog mer att det känns lite träligt för att jag inte kan även om jag hade velat. Jag vill kunna prata om det och känna det där pirret jag kan få när jag planerar saker, känna att det kan hända. Just nu går jag mest och väntar på svar från dom jobbansökningar jag gjort så inget som har med framtiden att göra känns speciellt nära.
 
Hjärnspöken är vad det är. Klart jag kommer att få ett jobb snart, klart det löser sig. Det är ju ingen kris med något i vilket fall som helst och jag känner mig inte stressad. Dessutom finns det ju en till person som ska vara med på sådana planer för att det ska bli något. Jag vill bara kunna drömma lite och få lite av den där känslan att det kan bli av. Jag vill slippa känna mig låst som jag gör nu, sluta känna att jag befinner mig i ett slags mellanläge utan att komma någonstans. Jag skulle ju har börjat en ny bana i livet nu liksom, inte backa tillbaka till platsen där jag började.

Medans man kan

Jag har funderat ett tag på en sak.. När jag klippte mig så sa Hanna att hennes chef sagt till henne att hon skulle vänta med att skaffa barn och "leva livet", "göra saker" osv först. Det jag funderat över är; vad exakt är det man ska göra? Varför ska man vänta? Vad är det man ska göra innan?

Det känns som att det är det man ska göra innan, leva sina drömmar. Det enda jag kan komma på att jag vill göra är att skaffa ett jobb jag trivs bra med. Jag har inget behov av att jobba utomlands eller att backpacka genom Thailand/Australien till exempel.

Men jag har inga sådana "leva-ut-drömmar" direkt. Om jag vill resa kommer jag ju kunna göra det ändå, jag tvivlar inte på att jag skulle kunna hitta någon som kan vara barnvakt i två veckor om jag skulle känna för att åka iväg. Det enda jag vill är att ha ett jobb jag trivs bra med, men det är ju inte det lättaste att hitta, kan ju ta jättelångt tid. Jag kanske måste prova på en del först, vem vet?

Men jag kanske ha missat något? Vad innebär "leva livet"? Vad är det jag ska göra för något nu medans jag kan?

Förutom jobb och resa kan jag bara komma på "att ha kul". Men det har jag ju. Någon festmännsika är jag inte längre, det fick jag ur mig det mesta under gymnasiet. Blir att man går ut ibland för att umgås och dansa men jag behöver det inte längre på samma sätt. Det är inte längre lika kul att bli full ute bland folk eller bland folk överhuvudtaget. Jag känner mig mest pinsam nuförtiden, även om det kan vara.. hm.. "kul" känns som fel ord men ni vet kanske vad jag menar? Men att festa varje helg (typ) har jag gjort, det är ute ur mitt system. Jag har kul på andra sätt nu.

Det är nu man ska förverkliga sina drömmar. Jag har en dröm jag funderat på att försöka göra något med nu snart, det ska jag passa på med. Men det är ju inte säkert att jag lyckas med det nu? Kanske passar det sig bättre senare? Kanske behöver jag pengar? Kanske behöver jag vänta. Hur blir det då? Är det ändå viktigt att vänta?

Men mest står det still i mitt huvud. Den här gången skulle jag uppskatta att få höra era tankar om det hela. Inte för att jag har några planer på att börja med allt det där som har med vuxenheten att göra inom en snar framtid jag bara undrar. Så jag skulle verkligen uppskatta era tankar.

Vad ska man göra medans man kan? Vad ska man göra innan äktenskap, barn, hus och fotbollsträningar? Tips?

Hemmets ABC

För ett par veckor sedan lånade jag en bok av mamma; Hemmets ABC Aktuell informations- och idébok. Den är egentligen mammas och pappas för dom fick den när dom gifte sig 1989. Så jag antar att den inte är så aktuell längre ;) hehe Anledningen till att jag lånade den tänker jag inte dra för det är lite privat men jag hade frågat mamma om det och hon hade inget bra svar men så hittade hon boken och jag fick lite svar på min fråga :)

I alla fall är det en rätt trevlig bok. Har inte direkt läst mer än det som först intresserad mig utan har mest bläddrat i den. Det finns information om inredning, vad för olika sorters glas man ska ha hemma, ekonomi, olika sorters ädelstenar, mat, tvätt, barn och längst bak finns det ett kapitel om egenvård, hur man själv sköter "lindriga sjukdomar och olycksfall". hehe :P Men som sagt, inte speciellt aktuell men trots det intressant. Och kanske lite bra att ha. Undrar om det finns en nyare utgåva?

Kort och gott handlar boken om ett liv tillsammans med en make/maka. Därav att mor och far fick den när dom gifte sig :P hehe Och som jag skrev gjorde dom det 1989, alltså för 20 år sedan. Har ni en aning om vad man firar då? Jag menar typ diamantbröllop, guldbröllop och så? Det vet jag :D Bronsbröllop. Och hur vet jag det? Jo tack vare boken, det finns nämligen en lista i den haha Och jag tänkte dela med mig av den haha :)



Det där med att hålla ihop i 60 år pratade vi om när mamma lånade mig boken. Jag och Macke var hemma och åt då och vi passade på att bläddra i boken direkt.. Och jag sa något om att det nog inte är så många som är gifta i 60 år men Macke påpekade att människor lever längre nuförtiden.
Så jag funderade på det nu.. För jag läste i en tidning för några veckor sedan att folk i allmänhet gifter sig i sen ålder, typ 30-40 någonstans. Vilket innebär att båda ska bli runt 90 för att uppleva diamantbröllopsdagen. Om man nu lyckas hålla ihop så länge.
Vi funderade faktiskt på om vad man skulle utöka listan med nu när livslängden ökar.. Fast vi kom på att det kanske är dumt att utöka den, vad är mer och bättre än diamant liksom? Och skulle man trycka undan den till typ 70 år och lägga in något annat på 60 år eller någon annanstans? Dessutom kom vi ju inte på något bättre :P
Ne, lika bra att låta det vara. Folk tycks ju ändå nöja sig med att vara förlovade.

Ska ni gifta er? Hur gamla ska ni vara då? Innan eller efter barn?

Humdidum... fundera...

Att skaffa barn

Det snurrar en massa tankar i mitt huvud om bebisar. Om att skaffa barn. Bli förälder. Anledningen är att det verkar vara ett ämne som kommer på tal med jämna mellanrum, antar att jag hamnat i den åldern och i den delen av livet då det börjar funderas på det. Den biologiska klockan tickar, lite väl tidigt kanske kan jag tycka. Pratas i kompiskretsen, på jobbet (två stycken är mammalediga, en går nästa vecka och en ska ha i april), det är gravidbloggar där och unga mammor där, så det är oundvikligt att fundera. Att träffa Dominique gör ju inte saken bättre, GULLUNGE!

I alla fall, det är så mycket som man inte tänker på när dom där första tankarna dyker upp. Och i bloggarna fokuseras det mest på två saker: graviditeten och bebisen. Inget annat vad jag har märkt. Men när jag funderar så funderar jag ordentligt! Så jag har en liten lista ;) hehe När det på allvar blir tal om bebis och hela det köret finns det saker som jag vill ska vara uppfyllda, och som jag tycker dom flesta borde se över innan man kastar sig in i föräldraskapet, och dessa är:

1. Ha ett stadigt förhållande. Se till att man har en partner man verkligen älskar och känner att man hör ihop med. Ett förhållande så starkt att man känner att det kommer hålla hela livet ut.

2. Båda ska vara redo. Båda ska vara med på det, det ska vara planerat och båda ska känna sig redo, det är ett verkligt stort och livsförändrande val man gör. Jag skulle aldrig i hela mitt liv tvinga Markus till att bli pappa om han inte var redo! Bara för att jag är kvinna och är den vars kropp kommer förändras och är den som kommer klämma ut ungen har jag absolut ingen som helst rätt att bestämma om det blir barn eller ej. Det här är ett beslut som båda måste vara eniga om. Det är inte rättvist att killar tvingas bli föräldrar. Är det en som inte vill så får det helt enkelt inte bli en bebis, inte mer än rätt mot någon. Jag vill ha en lycklig och hel familj, inte en familj som blivit till genom en persons envishet. Man måste tänka på alla; mamman, pappan och barnet.

3. Stabil ekonomi. En stadig inkomst är ett måste. Har dom inte räknat ut att ett barn, från födsel till 18 år, kostar plus minus 1 miljon kronor? Inte helt hundra men dyrt som fan är det så fast jobb för båda vore ju att föredra. Helst ett jobb som man trivs med, men man får inte vara petig. Idagens samhälle kan man ju göra karriär i vilken ålder som helst.

4. Syskon. Är båda beredda på ännu ett barn om några år? Oftast ser man ju sig i en familj med flera barn, så är man redo för ännu en graviditet så det först födda barnet får syskon?

5. I Förändringarna, kroppen. Är du som tjej medveten om hur din kropp kan och kommer förändras efter en graviditet? Det är inte bara att man går upp i vikt och har en mage att arbeta bort, det är så mycket annat. Fast det vill jag inte gå in på, dels vet jag inte så mycket och dels är det rätt läskigt att tänka på. Typ om man spricker och sånt, vilket tydligen är väldigt vanligt om jag fattat rätt.

5. II Förändringarna, relationerna. Är båda redo för förändringarna som har med relationer att göra. Den egna relationen kommer utsättas för en hel del press (kan jag tänka mig). Kompis-realtionerna kommer också förändras, för visst kommer man inte kunna umgås på samma sätt och visst kommer det bli annorlunda när någon har fått barn. Vare sig man vill det eller inte kommer man plötsligt befinna sig på olika nivåer i livet, kanske inte så mycket förändras, kanske det gör det. Beror på personerna som det berör.

5. III Förändringarna, livet. Är man beredd på att ge upp sitt eget liv? Att sätta en annan person framför sig själv och sitt egna välbefinnande hela tiden? Kan man sluta med saker man tagit som givet? Festa, gå ut på krogen och supa ner sig, bara tänka på sig själv, vara impulsiv, sina intressen, bara slappa och så vidare. Ett barn innebär att man i stort sätt sätter hela sitt liv på "pause", du är ansvarig för ett annat liv, en annan människa. Du har kanske inte tid eller råd eller så passar det sig inte att göra saker som du brukar.

Om man är redo och beredd på allt det här, ja då är man nog mogen för en liten rackare. Kanske finns det mer saker att tänka på, kanske har jag tänkt alldeles för mycket? Jag vet inte, jag vet bara att det är sjukt mycket saker som ska klaffa för att det ska gå bra.

Självklart kan man klara det ändå, det har jag också sett. Men om man ändå planerar ett barn så finns det saker man borde tänka över. Är det inte planerat men ändå känns rätt.. then go for it! Absolut, man kan och det går bara man ger sig fan på det. Det är jag säker på.

För min egen del ligger det där med barn i framtiden. Jag ser fram emot att bo själv, så småningom flytta ihop med Markus och ha tid tillsammans bara han och jag. Sen får vi se vad som händer och hur vi känner. Dock vet jag redan nu att det är han som kommer finnas vid min sida hela livet. Det känns i hela kroppen. Det är så rätt. Så skulle det ske, trots p-piller, så tror jag att jag skulle vilja behålla barnet, men det är ju också upp till Markus och vad han vill kan ni ju spekulera i ;) Men för tillfället är det inget planerat (verkligen inte), vi har ju saker som behöver diskuteras och göras innan det skulle vara aktuellt. Typ leva livet och lite sådär ;)

Har jag funderat på allt? Kanske..

Har jag funderat färdigt? Inte än på länge ;)

Att vara 100% nöjd

Funderade lite idag på det här inlägget.. Jag vet att det kan uppfattas som lite.. hm.. elakt? dumt? Jag utgick ifrån att alla har något dom är missnöjda med på sina kroppar. Jag utgår ifrån det.

Jag önskar vi levde i en värld där det är okej att se ut som man gör. Men vi lever inte där. Hela vårat samhälle talar ständingt om för oss att vi inte duger som vi är genom retuschering och size 0-modeller med mera. Idealen är sjuka.

Självklart ska vi vara nöjda med hur vi ser ut. Det är målet. Tyvärr är vi ju inte där än.

Jag är nöjd med mig själv. Men om jag kunde finns det saker jag vill ändra på med min kropp.
Jag är inte 100% nöjd, men jag är ändå nöjd.
Förstår ni?

Jag blir inte förvånad över att höra att människor är nöjda med sig själva. Jag blir förvånad när människor säger att det inte finns en endaste grej som dom vill ändra med sig själva om dom fick chansen.
När jag menar chansen menar jag att ändra på det utan operationer.
Ser ni skillnaden?

Vad jag vill säga är att mitt inlägg kanske lät lite hårt.. Men nu kanske ni förstår hur jag tänker. Jag antar att dom flesta håller med mig, om ni inte gör det så kanske världen kommit längre än jag trodde...

Förstår ni hur jag tänker och tycker ni att det stämmer?