Albus och rosen

Jag har varit hemma sjuk denna veckan.
 
Jag gick hem i måndags efter frukosten på jobbet. Förkylningen hade blivit värre så jag fick lov att köpa det tunga knarket på vägen hem (Otrivin Comp). Har dom senaste dagarna degat hemma med tjock näsa och hosta. Det har alltså inte varit någon större aktivitet på mig.
 
Idag har jag i alla fall gått igenom lite bilder och hittade den här pärlan nedan bland annat. Jag ska fortsätta kolla igenom mina bilder. Ska försöka få någon ordning på det hela, det är kaos med mappar och olika bildformat och hej och hå. Fast kul är det, en del muppiga bilder och roliga minnen! :)

 
 
xoxo

Idag är ingen vanlig dag

Nej, idag var ingen vanlig dag...
 
Idag är ingen vanlig dag för det är Albus födelsedag.. Eller var, eller nåt. Ni vet.
 
Jag tog sovmorgon imorse, det var jobbigt att gå upp. Var ensam på praktiken idag så jag fick göra som jag ville, så jag låg kvar ett tag. Lyckades hålla mig sysselsatt rätt bra, men det gick inte att inte tänka på det.
 
2 år skulle han blivit idag. Stor och fin. Jag saknar honom så sjukt mycket. Jag tror inte ni fattar.. Det känns så jäkla fel att han inte fick finnas längre, så tugnt.
 
 
Så jag har varit lite låg idag. Det gör fortfarande ont att minnas, inte alltid, men oftast.
 
Åh så jag saknar den där pälsen. Personligheten. Ögonen. Morgonmyset. Jamandet. Spinnandet. Allt.
 
Min lilla tok, livet kommer aldrig bli helt 100 utan dig. Du kommer alltid att fattas mig.
 
 
xoxo

You are the diamond glints on snow

Jag hade en märklig dag igår.
 
Jag vaknade och tänkte på Albus, gjorde mina morgonrutiner med tårar i ögonen och värk i hjärtat. Och under hela dagen fanns han i tankarna. Mycket mer än vanligt, så jag var lite låg. Inte deppig, men ledsen liksom.
 
På eftermiddagen var jag ensam på kontoret då Peter vabbade, säljarna var på möte, Camilla jobbar inte måndagar hos oss och Amy var hos tandläkaren. Så jag var telefonvakt och jobbade lite med min LIA-rapport. Klockan tre får jag ett mms av pappa på ett brev från veterinären där det står att jag kan hämta askan efter Albus. Då gick jag in på toaletten och grät en stund. Försökte hantera allt det onda inuti.
 
Så märkligt att jag tänkte så mycket mer på honom än vanligt just den dagen och att det är då jag kan hämta hans kvarlevor.
 
Natta slutade skapligt och veterinären har bra öppettider så vi hämtade askan på kvällen. Jobbigt.
 
Tänkte på en massa fina stunder vi haft, jag och Abbe, i bilen hem. Efter det kunde jag andas lite, lite lättare. För nu har den här jobbiga perioden ett mer synligt slut. Nu är obduktionen gjord, jag har hans aska och snart får jag veta vad som hände. Det ska bli skönt att få veta, men samtidigt är jag rädd. För tänk om... tänk om, tänk om, tänk om...
 
Jag vet inte vad jag ska göra med askan. Det lutar åt att sprida ut den, men nu är det vinter och snö så det känns inte helt bra, men det känns heller inte helt bra att vänta till nästa år och våren. Usch, kanske borde jag inte tagit hem den alls?
 
Jag saknar honom så otroligt! Min lilla bebis, min bästa vän, min mysiga och busiga och knäppa lilla kissekorv.
 
 
 
xoxo

Vart jag än går

Såhär hedrar jag Albus.
 
 
Jag tatuerade mig igår. Impulsivt och en smula galet kan tyckas, men det kändes så rätt!
 
Jag vill tacka dig, Nathalie, igen för att du hjälpte mig med det obehagliga men viktiga, för mig, jobbet att ta tassavtryck från Albus där på djursjukhuset.
 
Jag mår bättre nu. Att skriva det där inlägget var välbehövligt. Alla säger att man ska prata om hur man mår och visst det håller jag med om, men jag uttrycker mig bättre i skrift än i tal och där kom bloggen till god användning. Att sedan göra den här tatueringen var ett annat sätt att få ut lite känslor och ett sätt att bearbeta det som hänt. Visst är det tokigt, jag har inget annat så personligt på kroppen, som något om mina föräldrar, min syster eller min pojkvän. Inte heller Bubben förärades en sådan plats, men Albus var speciell. Albus fanns där när det var jobbigt, han gav mig en anledning att gå upp på morgonen för det var så tydligt att han behövde mig och det hjälpte mig väldigt mycket när jag tyckte livet kändes hårt. Han var mitt lilla hjärta.
 
Idén med att tatuera in tassen på foten kom förra helgen när jag plockade i rummet och med grumlig blick från mina tårar tittade på arken med spretiga tassavtryck. En tanke om en ny tatuering på foten har funnits ett tag, men aldrig någon idé om motiv och så plötsligt kändes det mer självklart.
 
Jag tog kontakt med en tatuerare för att se om det var en god idé att göra den. Det fick jag veta att det var, tyvärr hade inte den personen tid förens i februari och så länge ville jag inte vänta. Det skulle ske nu, medan det fortfarande kändes aktuellt. Så jag googlade och till min förvåning var ett av dom första alternativen som dök upp Heavenly ink som låg i - hör och häpna! - Åkersberga! Om inte det var ett tecken så vet jag inte vad som är. Dessutom kände jag igen namnet och förknippade det med ord som "bra", "ordentligt" och "säkert" och efter att ha tittat runt på hemsidan kändes det också riktigt bra.
 
Jag gick dit i torsdags och frågade vad dom tyckte och om tider. Dom tyckte också det skulle funka och meddelade att det fanns tid på fredag klockan 12 eller om några veckor, jag behövde inte mycket tid till fundering utan tog tiden på fredagen, igår alltså.
 
Jag var mer nervös över att hinna dit i tid än själva utförandet och smärtan, speciellt då tågen strulade vilket resulterade i att jag kom exakt i tid. Pjuh. Förberedelserna tog nog mer tid än själva tatuerandet, jag vet att tjugo över 12 hade vi fortfarande inte satt igång och att jag var ute fem över 13.
 
Det sägs ju att det ska göra väldigt ont på fötterna, men.. jag tyckte inte det var så farligt. Tror det beror på att tatueringen inte var så stor och för att det gick ganska fort, men också för att jag kanske har en bra tolerans mot smärta. Jag slappnade av så gott jag kunde, andades lugna djupa andetag (tack yogan) och så satt jag och pillade med min fotlänk som jag var tvungen att ta av. Haha hade jag inte haft fotlänken att pilla med hade jag blivit tokig. Jag tänkte på Albus också, men inte för mycket får då hade jag börjat gråta. Själva meningen med handlingen kändes så starkt just där och då, att jag permanent satte hans tassavtryck på min kropp.
 
Som sagt känns det mycket bättre nu. Det som hänt har hänt, och det som blir det blir. Det suger som fan, men det finns inget jag kan göra åt det.
 
 
Vart jag än går kommer du alltid att vara med mig.
 
Jag är nöjd med tatueringen. Den är extremt lik underlaget, har naturlig storlek och den fick en bra placering på foten. Dessutom är den snygg och betyder mycket för mig.
 
 
xoxo

Vila i frid

Min lilla bebis är död.
 
Helt plötsligt lämnade han oss, i stort sätt utan förvarning..
 
Det har varit en jobbig dag och det kommer säkert vara jobbigt en tid framöver. Jag vet inte vad som hände, men lilla kroppen ska på obduktion så jag hoppas jag får svar på det.
 
Matte saknar dig så förtvivlat!
 
 
Albus
 
2 maj 2011
-
21 november 2012
 
För alltid i mitt hjärta
 
Jag hoppas du mår bra plutten och att det som hänt var för det bästa.